Blåhorna(1478 möh) är en ganska så klassisk tur här i Stranda som jag tänkte ge mig på. Dom första 400 höjdmetrarna var jag tvungen att gå upp genom skogen, på blöta hala stenar och grymt mycket buskar. Väl uppe på snön så hade jag svurit oändligt många gånger över den här grejen med toppturer. Redan där kände jag tydligt att senaste dagarnas arbetande och dåliga kosthållning hade gjort sitt för energin.

Men sagt och gjort, på med stighudar och skidor och iväg uppför. Blåhorna är fint på det sättet att det är bara ett brett stort "face" ner vilket ger otroliga ytor för ens åkning. Jag hade nog inte gått mer än 40 min innan jag började känna, det här kommer aldrig gå vägen. Det är en jobbig känsla när man kroppen säger ifrån och inte vill vara med längre. 

Sagt och gjort så tog jag en fikapaus för att försöka väcka mina inre krafter till liv. Två dubbla knäckemackor och en apelsin med lite kaffe på det. Jaha, när kommer huvudrätten då? Jaa det där var huvudrätten! Allting försvann med ett *slurp* ner i magen utan någon som helst tillstymmelse till energipåslag.

Skam den som ger sig tänkte jag. På skidorna igen och fortsätta upp mot toppen, för upp skulle jag ju! (Det var iaf planen så här långt in i historien).

Efter att jag gått ca halvtimmen till, så känner jag samma känsla komma krypande. Vart är energin! Jag kämpade på i 20 min till med paus var 5:e minut för en lite jägarsnus. Någonstans där mellan portionerna med jägarsnus så började jag inse att det här kommer aldrig gå. Jag kommer få ge mig och åka ner istället.

Svängarna ner var inte några direkt njutningsfulla utan mer utav kalibern - kom ner så fort som möjligt med minsta möjliga energiåtgång.

Jag hoppade in i bilen och åkte hem för att slicka såren och äta en REJÄL middag!

Over and out!