Söndagen var vigd åt Emdalstindane, en fin lång kamvandring som ligger i Strandadalen och på andra sidan vägen om rännan som jag och Bernt åkte igår. 

Crewet för dagen var Eivind, Bernt och jag. Planen var tidig start eftersom vi skulle ha en lång dag framför oss. Upphämtning hemma hos Eivind klockan 06.30, efter lite sovmorgon för en del av oss så var vi på gång vid 07.30. 

Tanken var att ta oss upp på norra sidan av Emdalstindane, en sida som inte är klättrad vintertid tidigare. Tidsplanen sa 1 timme till insteget och sen skulle vi klara av den första biten utan rep och vara redo för klättring efter 2 timmar. 

Vi hade en förhoppning om att kanske klara av andra klättringen utan rep den också, mest för att kunna hålla farten uppe. Väl uppe vid insteget med blåst, snö och alltmänt rusk kom vi fram till att ändå köra på rep - vi hade ju ändå burit med det dit upp. 

2 replängder senare hade vi kommit upp på kammen och siktade bort mot Emdalshornet på  1184. Väl där uppe hade klockan hunnit bli 2, och äntligen tittade solen fram. 1306 toppen som vi hade som mål, fick vi bittert ta ett beslut om att lämna till framtiden. 
Även om vi hade sol så låg vinden på bra med ordentliga kast, med en sån smal kam och dom vindarna så kan det lätt bli det sista man gör. Känns alltid surt att få åka ner lite för tidigt men vi var alla överens om att det var ett bra beslut. 

Åkningen ner var mer utav en transportsträcka ner till bilen. Mer fostrande åkning tror jag man får leta efter. Stenhårt, brant och snörök - det där med bra stil på åkningen hade vi alla gett upp rätt tidigt - här gällde det bara att ta sig ner. 

Ännu en grym dag i Stranda! 

När jag var ute på jobb åt NGI uppe i Strandadalen så spanade jag in en ränna som hade varit jäkligt kul att köra i de rätta förhållandena. 

Senaste veckan har det knappt snöat någonting, och vädret har varit stabilt och kallt - det ger oss stabila och förhållanden. 

Jag hade redan tidigare i veckan pratat med Bernt och han var sugen på att hänga på. Lite kart-rekning och lite rekning via bilder senare så hade vi skapat oss en hyffsad uppfattning om hur det skulle bli. 

Det enda riktiga frågetecknet var en svart "fläck" mitt i rännan som man kunde se på bilderna. Vi kunde inte avgöra hur lång passage det var om vi skulle behöva klättra förbi det eller inte. 

Vi starta nerifrån rassäkringsbygget och tog oss upp mot Flosteinnibba som är toppen som ligger ovanför rännan. På väg upp mot rännan var det stenhårt före, nästan som att gå på ett betong-golv på skrå.

Halvvägs upp så löste Bernts ena skida ut och stack av i full fart neröver fjällsidan. Vi hade tur och skidan stanna till ett par hundra meter längre ner, precis innan ett isfall. 

25 minuter senare står vi på insteget på rännan och disskuterar om vi ska köra eller inte. Efter en macka och lite dricka så tar vi beslutet att köra. Vi ska ta oss ner till den svarta "fläcken" som vi hade sett på bilderna. Var det för långt så var planen att kunna gå upp igen och åka ner samma väg som vi gick upp. 

"Fläcken" var en sten/mossbrant med is och snö. På med stegjärn och fram med isyxan, här ska klättras! 20 minuter senare hade vi passerat och var på skidorna och på väg neråt igen. 

Vissa bitar neröver var riktigt fint, men överlag så var det rejält avblåst och stenhårt. Ska erkännas att det blev en hel del hasning neröver och inte alltför många svängar i början ;) 

Jag lyckades filma lite från dagen, det ligger här nedanför. 

Ledig dag och topptur, IGEN! 

Jag tog en tur med Bernt och Hedda ner till Stryn och mötte upp Thomas Heisig som driver Norweigan Mountains för en topptur på Storskredfjellet. Thomas hade rekat bra och  trodde att Storskredfjellet skulle vara kallt och blåsigt och dessutom en nordsida = Kallt! 

Istället blev det Grøsvoregga rakt över dalen upp i en sydsida = Sol och fint! Fin snö redan från start gjorde att det knappast kunde vara annat än succé! 

Bra stigning redan från start gjorde att vi kunde knata på bra utan någon sträcka att ta innåt i dalen. 

Efter 1,5 timme kunde vi äntligen få känna på solen och lite värme. Det här är säsongens första topptur där solen har börjat "ta" lite. 

Senast veckornas toppturer har bara varit kung! För er som gillar topptur så är det här himlen, och för er som inte vet om ni gillar topptur är det himlen också! 

Om ni kollar på bildspelet så ser ni även Bottnenibba med i bildspelet, utmärkt med namn. Toppen som jag och Hedda gick på i måndags.

 
Tack för en grym dag!!

/ Oscar

Det har snöat på fint senaste dagarna i Stranda (som vanligt!) och idag skulle vi ha lite uppehållsväder. Just nu har vi en relativt lugn period på jobbet så Erik fick hålla ställningarna under dagen medans jag och Bernt tog oss en toppturs-dag. Planen var att gå upp på Vellesæterhornet (1470 möh) som ligger i samma dalgång som Brunstadhornet där vi var förra veckan. 

Eftersom vi bara var 2 st så var planen att kunna gå på lite och hinna få lite mer åkning än vanligt och kanske 2 toppar. Mina ben var rejält sega första 2 timmarna uppför och Bernt fick dra det tyngsta lasset med spårningen. Tror att det var gårdagens skidalpina träningspass som satt sina spår. Kände mig betydligt bättre efter lite mat.

I passet på Vellesæterhornet så drog det in rejält med moln när vi bara hade 200 höjdmeter kvar upp på toppen. Men eftersom vi hade gått och spårat om vart annat i 25-30 cm med kall fin pudersnö så misströstade vi inte alltför mycket. Åket ner från passet är en bred fin couloir som Bernt tyckte vi skulle kalla Colouir de pudersnö!

Åkningen nerför avslutades med en rejäl krasch för min del, flatljus och en litet dropp fick mig på fall. Stora fördelen med det här föret är väl att det inte gör någonting, man får inte ont utan bara lite snö att borsta av och köra på. 

Vi stannade till vid ca 800 möh för att slänga på stighudarna igen och ta sikte på Klovetinden. Vi kunde knata på i ganska bra tempo och turades om att spåra ca 200 höjdmeter var.

Dom sista 250 höjdmeterna kom vi in ett område som var ganska så vindpåverkat och med tydlig flakbildning. Ett fika-stopp senare så hade vi bara 70 höjdmeter kvar upp till toppen. Sista biten upp innebar lite klättring eller "klyving" som norrmännen kallar det, med ett tunt islager på alla stenar kändes det inte som någon direkt super-idé.

Av med stighudar och spetsarna neråt i dalen. Ett åk på ca 1300 fallhöjd med fin opåverkad kallsnö!

För att ni ska förstå hur bra det egentligen var så är det här min bästa topptursdag här i Stranda under dom senaste 3 åren. Aldrig haft så mycket kall fin snö hela vägen från toppen, hoppas snön håller sig tills på söndag för då blir det på´t igen!

/ Oscar

Bilder hittar ni här neranför

Efter en körig helg på Strandafjellet var det fri-dag och topptur nere i Stryn. 

Jag har egentligen inte varit så mycket på tur nere i Stryn-området förutom en kvällstur på Bergsetnakkjen för ett par veckor sen. 

Sovmorgon gjorde att vi inte kom iväg förrens vid halv 1 tiden från bilen, kanske dömt att misslyckas redan från början. Låga moln och dimma nere i dalen gjorde att vi inte hade alltför höga förhoppningar om sikten. 

Efter lite letande upp på olika skogsvägar och frågor till olika locals hittade vi till rätt parkeringsplats. 

Efter bara en kort stund på väg uppöver kom vi upp ur skogen och kunde ganska snabbt lägga dimman bakom oss. 

Trots lite grått väder så var det ändå en fin tur och absolut en tur som jag ska försöka göra igen. Det står en fin turbeskrivning i boken bergtatt av Thomas Heisig. 

Första timmarna gick vi ganska så mycket på platten utan att egentligen kunna ta så mycket höjd. Påminnde en hel del om turen till Brunstadhornet förra helgen i avseende av det. 

Vid 4-tiden så hade vi ca 250 höjdmeter kvar upp till toppen men det började skymma ganska ordentligt. Jag och Hedda hade konstaterat att vi båda hade pannlampa med oss upp så vi borde kunna fortsätta ett tag till, även om det började bli lite mörkt. 130 höjdmeter från toppen tog det stopp, det började mörkna på och var ganska så isigt före. 

Byta till torr tröja, på med jacka, av med stighudar, på med pannlampa etc. Jag kunde inte riktigt ge mig utan att få göra en sista attack upp på toppen, den var ju så nära. Sagt och gjort, och det blev en riktig attack. Skidorna lämnade jag nere vid Hedda och sen lite snabb fjäll-jogging uppöver till toppen. V

Väl däruppe så kan jag avslöja att jag eg. inte såg någonting men jag var på toppen! 

Åkningen nerför var som den brukar vara med en 3-diods lampa, spännande! Survival-skiing tror jag bäst skulle beskriva känslan. Men var mjuk i knäna och stå mitt på skidan så ska det gå fint! 

Tack för en grym dag! 

Det absolut finaste med toppturer vid den här tiden på säsongen är dom långa dagarna. I Stranda så går solen ner lite efter klockan 22 på kvällarna vilket gör att man har hela dagarna på sig att leka.

Förmiddagen tillbringades på jobbet, med att plocka ihop och städa i systemet nu efter avslutad säsong. Det är en hel del saker som ska plockas ner och jag har varit själv mer eller mindre hela perioden vilken inte gör det direkt mindre tidskrävande.

Vid 2 tiden så började jag promenera uppåt på fjället från hyttan, planen var att först ta mig upp på Tuvegga(1181) och sen vidare upp på Ytstevasshornet (1331). Premiären med bar överkropp revs av rätt tidigt in på turen då strålande sol och helt vindstilla gjorde förutsättningarna grymma!

På baksidan av Tuvegga fick jag njuta av vårslask fin åkning. Det blev ett lite fikastopp på väg uppför Ytstevasshornet innan jag knatade vidare. Utrustningen som jag hade valt för dagen var telemark(även det premiär - på tur), inte det lättaste att gå med ska förtydligas. Crispi Evo pjäxan som är styv som en fjällbjörk, 189 långa K2 AK maiden med NTN bindning, kan säga att skillnaden mot dynafit är slående! Men en benträning utan dess like ingick ju ändå på den här turen.

Ner från Ytstevasshornet hade skaren hunnit komma fram, vilket förstörde lite utav känslan. Men det kanske häftigaste är att den sista stigningen jag gick gjorde jag svettandes i bar överkropp. Det häftiga var då inte jag i bar överkropp, men att klockan var 17.45 på em!

Mina nudist-böjningar straffade sig självklart med en röd överkropp och en riktigt stygg bränna. (se bild)

ciao!

Blåhorna(1478 möh) är en ganska så klassisk tur här i Stranda som jag tänkte ge mig på. Dom första 400 höjdmetrarna var jag tvungen att gå upp genom skogen, på blöta hala stenar och grymt mycket buskar. Väl uppe på snön så hade jag svurit oändligt många gånger över den här grejen med toppturer. Redan där kände jag tydligt att senaste dagarnas arbetande och dåliga kosthållning hade gjort sitt för energin.

Men sagt och gjort, på med stighudar och skidor och iväg uppför. Blåhorna är fint på det sättet att det är bara ett brett stort "face" ner vilket ger otroliga ytor för ens åkning. Jag hade nog inte gått mer än 40 min innan jag började känna, det här kommer aldrig gå vägen. Det är en jobbig känsla när man kroppen säger ifrån och inte vill vara med längre. 

Sagt och gjort så tog jag en fikapaus för att försöka väcka mina inre krafter till liv. Två dubbla knäckemackor och en apelsin med lite kaffe på det. Jaha, när kommer huvudrätten då? Jaa det där var huvudrätten! Allting försvann med ett *slurp* ner i magen utan någon som helst tillstymmelse till energipåslag.

Skam den som ger sig tänkte jag. På skidorna igen och fortsätta upp mot toppen, för upp skulle jag ju! (Det var iaf planen så här långt in i historien).

Efter att jag gått ca halvtimmen till, så känner jag samma känsla komma krypande. Vart är energin! Jag kämpade på i 20 min till med paus var 5:e minut för en lite jägarsnus. Någonstans där mellan portionerna med jägarsnus så började jag inse att det här kommer aldrig gå. Jag kommer få ge mig och åka ner istället.

Svängarna ner var inte några direkt njutningsfulla utan mer utav kalibern - kom ner så fort som möjligt med minsta möjliga energiåtgång.

Jag hoppade in i bilen och åkte hem för att slicka såren och äta en REJÄL middag!

Over and out!

När jag kom tillbaka hit efter Abisko så hade vi 3 dagar med spöregn, 10 plus och snön försvann otroligt fort. Efter det följde ett par dagar med kallt och snöstorm. Senast igår så var det 5 minus och full snöstorm när jag åkte ner till stranda. Jag som trodde att det skulle vara vår.

Det kändes ganska så avlägset när jag i morse vid 9 tiden klev i bindningarna för en tur upp på Dalmannshornet (1476) i strålande solsken och 7 plusgrader. Det är en topp som man når från min hytta men som tar ett tag att gå in till, så det har helt enkelt blivit av tidigare. Strax efter klockan 13 så stod jag uppe på toppen vilket ändå får ses som godkänt, tidsmässigt.

Från ca 900 och uppåt så var det 25 cm fin fluffig kallsnö, härligt det där när det blir jobbigt att gå i för att det nästan är för mycket snö. Självklart så glömde jag båder kaffetermos och äpplet jag hade tänkt ta med. Men ett par knäckisar med ägg och lite varm saft gjorde susen. 

Åket ner blev i fin kortsväng för att verkligen kunna "pumpa" pudret i sann Roko anda. Inte ska vi släppa på inte. Från toppen så planerade jag om och åkte en ränna ner mot sjön (se karta), riktigt spexig åkning.

Fin dag i strålande sol, men som nu svider lite i ansiktet...

Jaha då var det dags att bli sjuk då! Har åkt på förkylning med mycket snorande, tror att det till stor del beror på långa dagar och mycket tid ute. När jag är ute och jobbar så växlar det väldigt mellan vad jag gör, ena sekunden så står man still och håller på med något pill vilket gör att man blir kall efter det kanske man ska gräva i snön med stora mängder svett som belöning. Det är min teori om min förkylning i allafall. 

Hoppas på att det ska ta slut nu efter helgen eftersom det är rätt körigt på jobbet och helt enkelt inte har tid att vara sjuk!

Sen senast har jag hunnit med några korta turer på Kleivdalsfjellet, som ligger precis bredvid Roaldshorn. Så i tisdags tog jag liften upp precis innan stängning och sen så skråade/gick jag bort över ryggen i kvälls-solen för ett par telemarkssvängar med mjölksyra i benen. Väl nere i skogen så var det ganska så trångt och den tidigare så bländande tekniken var som bortblåst... ;)

Sen var det dags igen i torsdags men då med Tom istället, en utav mina chefer. Han hade en betydligt bättre väg än den jag själv tog för två dagar sen och idag kunde vi glida mer eller mindre hela vägen fram. Själv så tror jag stenhårt på att mina telis-skidor måste varit dåligt vallade. Väl uppe på toppen stod vi och kollade på olika toppar och fina turer att göra i området, det finns verkligen inte någon gränser på toppturer, möjligheterna är oändliga.

Nu krävs det att man går en bit om man ska få åka puder då mer eller mindre varje kvadrat cm i systemet är uppåkt. Men snart är det Mars och det brukar vara den bästa snömånaden i Stranda! Jag håller tummarna.

Nu är det bara 7 dagar till ledighet, wiihooo!

Sista dagen på den här helgen och det måste självklart utnyttjas till max! Tog den där sovmorgonen som jag blev snuvad på igår och sov fram till 12. Det finns en baksida med att bo med ski-in ski-out läge, folk åker 3 meter utanför fönstret på morgonen...

Efter avslutad frukost så packade jag ihop skidprylar, lite matsäck och gott humör. Jag gick ut genom dörren och åkte skidor ner till ny stolheisen (stolslift) och vidare upp med egga-trekk. Min plan var att åka liften hela vägen upp på toppen och åka ner i dalen bakom och vidare upp på närmsta fjäll som heter Tuvegga. Det är verkligen en otroligt mäktig känsla av att glida fram med skidorna över snön, helt ensam utan ett spår runtikring en. Att bara stanna till, lyfta huvudet och få kanske något av dom vackraste utsikter, de, de e nice! 

Väl uppe på Tuvegga var min plan att åka ner på baksidan och ta mig upp på Ytstevasshornet som ligger alldeles bakom. Åkningen ner var riktigt fin, en ganska smal ränna med 15-20 cm puder endast för mig. Eftersom det inte har snöat något på en vecka nu så är det perfekt att leta sig utanför pisterna och pröva lyckan på någon av topparna i närheten.

Hittade faktiskt riktigt mycket fin åkning på Tuvegga som jag tror jag ska kolla vidare på någon kväll efter jobbet..

På Yste hade några gått någon vecka innan mig så det var fortfarande fina spår att gå upp i, vilket gjorde att det gick riktigt fort och lätt upp på toppen. Dom som varit där innan mig hade däremot fegat ur lite på slutet och inte tagit sig ända upp på toppen, troligtvis för att det på ena sidan är en vertikal vägg på 100 m och på andra sidan 45 graders lutning...

Men om jag nu hade gått hela vägen upp så ska jag ju f-n stå på toppen också. Det var lite vingligt och svårt sista biten men det gick bra. Väl däruppe blev det lite varm saft och ost-macka med paprika, kungligt!

Sen var det av med stighudarna ner till dalen igen och upp på Tuvegga igen, samma väg som jag tidigare åkt upp. Andra sidan ner på Tuvegga var inte alls lika fin och ljuset var nu rätt dåligt. Men fint när solen börjar försvinna bakom fjälltopparna och man ser månen titta fram.

Att man sen bara kan fortsätta åka ända tills man är hemma och står utanför dörren igen, det är lyx det, riktigt lyx!

I morgon jobb igen, vinterferie aka sportlov så det blir full fart.

På kartan är alltså grönt uppför och rött utför.

PS. Tog massa sköna bilder men kameran strular med överföringen så det kommer i veckan DS.

Nu när jag jobbar hela veckorna så brukar jag försöka vara ledig hela helgen så att jag hinner gå lite turer och åka skidor lite på fritiden också. Så under fredagkvällen planerade vi upp om en topptur till Lafjellet som ligger vid fjällsaeter, en skidanläggning ett berg bort.

Vi som skulle på tur var jag, Eivind, Eli och Thorbjørn. Förra helgen när vi skulle ut så var jag 35-40 min sen ner till Eivind och Eli och ville just därför vara i tid nu då, vi hade sagt 10.30 - 11.00 nere på parkeringen. Jag såg till att vara packad och klar där nere till 10.35, efter lite väntande fick jag ett sms av E, " Vi har precis vaknat, blev lite sovmorgon.. kom ner på kaffe om du är sugen". 

Jag passade på kaffen och gick upp till hyttan för att göra lite saker som jag inte hade hunnit göra tidigare fick tillslut ett sms om att dom skulle vara uppe vid 12.30 istället. Tänkte ett tag hur mycket längre sovmorgon jag hade kunnat ta, men inte hela världen och dessutom försvann allt dåligt samvete från att jag var sen sist. Nu låg jag ju i lä med min 40 min mot deras 2 timmar ;)

12.45 kom dom tillslut och så var vi äntligen på väg, bilkörningen dit tog inte mycket mer än 10 minuter, bara runt berget.

Det har kommit in lite finväder här i Stranda så även idag var det blå himmel och sol, men med 14 friska minusgrader. Med lite vind på det så blev det ganska kallt om händer och ansikte. 

Efter en liten miss i kartläsandet så gick vi bet på huvudtoppen och kom bara upp på förtoppen. Ska väl erkännas att det mestadels var min, det var helt enkelt så att från det håll som vi kom nu så blev det för svår klättring på slutet upp på toppen(snön var för porös).

Lite bittert är det alltid att inte få komma upp på den riktiga toppen, men men. Väl där uppe så blev det lite lös planering av nya projekt, det är helt galet mycket fina toppar här. " Den där då! A o den DÄR! kolla den traversen då!"

Åkningen ner var inte så mycket att hänga i granen, ett skarlager på 1,5 cm som höll ända tills man tryckte till var fostrande, med lite flatljus på det så var det toppen! 

Kvällen avslutades med chili con carne och vin i nya vänners lag, svårslaget!

I söndags var det äntligen dags för första toppturen på norsk mark, Kvitegga. Sällskapet för turen var Eivind (en kille jag träffa i backen härom dagen), hans flickvän och en polare till dom.

Det hela började rätt dåligt med att jag var en halvtimme sen till dom på morgonen och hade stora problem att hitta (Detta hade självklart inget med tidigare kvälls utgång att göra). Ska tillägga att det jag fortfarande har lite svårt med stranda-norskan som brukar beskrivas som en blandning mellan norska och danska, detta brukar göra sig extra påmint i telefon... 

Tillbaka till turen, Kvitegga ligger bakom ena av bergen i Stranda skidcenter så bilresa blev max en 10 min. Första timmen så gick vi upp genom en ganska så gles och fin skog som bara skrek efter att få bli skidad.

Vädret var inte det bästa med lite mulet men ömsom sol, däremot så bjuder Sunnmörsalperna alltid på en fantastisk utsikt med oändligt med toppar och fjordar. 

Själva turen upp var både relativt enkel och inte heller speciellt lång, men en alldeles lagom söndags-tur.

När vi kom upp på toppen så är det som en lång rygg man går på, uppskattningsvis kanske vi gick i 20 min. Nu när det är lite sämre med snö än vanligt också så blir ryggen betydligt smalare, och med branta sidor ner får man det där härliga pirret i magen.

Väl uppe på toppen blev det en kortare stå-fika eftersom ingen av oss var sugna på något längre med vädret som bjöds. Efter fikan spanade vi lite på topparna runtikring och high-fiveade för varje topp som någon hade varit på, kanske en norska tradition ;)

Av med med speedskinsen från mina Dynafit Manaslu som var ute på säsongens första topptur, på med hjälm, knäppa pjäxorna and off we go!

Stora fina svängar i pudret ner, flatljuset förtog däremot lite utav upplevelsen. Sen när man ligger där på fina stora svängar och bara cruisar ner PANG! En sten, h-lvete! Den satt så fint under skidan att det gjorde ont i foten, och ja den ser lika fin ut i belaget som den kändes. Han ju med 1,5 halv topptur på skidorna i allafall, haha!

Skidorna ska in på verkstan nu i dagarna för lite underreds-behandling men sen ska dom vara som nya igen.

Väl nere vid bilen igen tog vi ett par sköna " jag-har-precis-fått-en-galet-stor-repa-i-skidan"-bilder.

Nästa topptur är planerad till nu i veckan, planen är att knata upp på någon av topparna här i närheten efter jobbet med pannlampa.

Ses!

- Det ser lite stenigt ut

No shit att det ser LITE stenigt ut det ser rätt mycket stenigt ut. Detta ytrades när vi hade svängt av E14 och var på väg in på vägen mot Storulvån. Det har snöat rätt dåligt här i Åre sista tiden och det gäller även Snasahögarna där vi skulle på topptur idag.

Men med blå himmel lite vind och 8 minus så kunde det ändå bli en rätt skaplig dag det här. Nu under början av vintern så är vägen in till Storulvåns fjällstation avstängd och därför så stannade vi till vid bommen och gick uppåt från den. Det spelade oss egentligen mindre roll då vi hade en bra väg att gå från bommen. Första 40 minuterna avverkades mestadels på platten med ett par lite snällare stigningar, i en del sänkor var det ganska så fint med snö. När vi väl kommer över trädgränsen och det börjar luta på lite så kan vi rätt snabbt konstatera att det var ju typ sjuuukt mycket mindre snö än vad det såg ut som nerifrån. Vissa perioder kändes det som om man mer eller mindre gick i en stenöken.

Fredde hade tidigare snackat om att i skålen på baksidan av berget brukar det kunna samla ihop rätt mycket snö, Stefan lät tveksam och pratade om att han trodde att det nog skulle vara lika dåligt överallt. På vägen upp så spanade vi ut en bäckravin där det såg ut att ha samlat ihop hyffsat med snö och dessutom var det ett ihållande snötäcke.

Det var grymt vindpinat när vi var på väg upp och både Fredde och Stefan som hade lite smala stighudar hade svårt med fästet. Jag och Jonas var rätt nöjda då vi istället hade lite bra underhållning på fjället. Team Bakhalt tyckte inte att det var lika kul och slängde upp skidorna på ryggen och kunde glatt konstatera att det här gick ju fortare än att gå med hudar! Stefan körde även en period en hederlig släpning av skidorna, om det gick fortare eller inte vågar jag inte svara på, men han verkade ha kul.

Sista branten upp på toppen nu och där uppe hade vi utlyst fika nummer två och toppfika. Sista 50 metrarna mot toppen kunde man se solen lysa lite över kanten. Vi hade ju sista timmen gått i skuggan sen solen försvann bakom andra kammen på Storsnasen. När vi kom upp över kanten, möttes av solen och resten av Snasahögarna så hade vi ett riktigt "hallelulja-moment" som Kishti skulle sagt. Både jag och Jonas övervägde att så fort vi kommit ner till bilen åka raka vägen till Jehovas i Järpen för att bli religiösa... (Som tur var omvärderade vi väl nere vid bilen och åkte till Broken för en burgare och en Cola, inte helt fel det heller!)

Skålen på andra sidan såg riktigt fin ut och med lite skön kvällssol blev det knappast sämre. Vi fräste ner, Fredde han med att visa hur man åker telemark på riktigt och även ett kvalåk för NM i vår. Väl ner i dalgången så kunde vi bara följa bäcken hela vägen ner till Storulvåvägen mellan Storsnasen och Norder. Vi hade hoppats på att det inte skulle vara allt för långt att gå tillbaka till bilen, det blev nog dessvärre minst ett par kilometer. Vi kom till ett par insikter sista biten, det SUGER att bära teils-skidor på axeln och det är helt odugligt och att om ni ser en väg med ett tunt rimfrost-lager på så kan det vara något fruktat bra att skata på(enl. Jonas)

Skidorna för dagen blev tillslut K2 backlash, en grymt trevlig skida. Smidig att gå upp för i längden 181 och 92 i midja men ändå stabil och rolig utför. Tror att jag kommer köra på storebror Coomback i vinter, ryktet säger att dom börjar ta slut i Sverige... Känns som om K2 verkligen har lyckats med sin powder-tip som ska göra att skidan får ett bättre flyt i lössnön men ändå blir kvick och smidig.

Tack för en fin tur. Njut av bilderna i bildspelet, dom är från idag.

Var förbi en sväng på jobbet och hämtade upp ett par dynafit-bindningar idag och fick tipset om att Black Diamond släpper nya lätta topptursprylar till nästa vinter. Efficient series kommer den att heta och innehåller bl.a 4 par olika pjäxor och 6 par olika skidor, spännande.

Alltid kul med nya saker och det här ser riktigt bra ut dessutom, däremot är jag inget större fan av dessa lätta skidor som ofta blir alldeles för kexigt att åka på.

Läs mer om prylarna på  http://www.wildsnow.com/2337/black-diamond-efficient-series-skis/

Sen kan ni spana in på Black Diamonds egna lilla special-sida för deras toppturs-utrustning. Ser trevligt ut men tror nog inte alltför mycket på skidorna. Pjäxorna däremot ser fina ut och jag har hört att dom ska bygga på lite samma system som dalbello som gör att man får ett smidigare gåläge. Det har verkligen blivit helt galet med toppturande, alla märken ska göra turpjäxor. Dynafit, BD, Garmont, Dalbello, Salomon, Tecnica, Scarpa mfl.

Kul trend måste jag säga.

I morgon är planen att det blir en liten topptur ute vid snasahögarna. Som det ser ut just nu blir det jag, Jonas och Fredde.

Jag gjorde ju misstaget att sälja mina egna skidor härom dagen så nu får jag nog låna ett par på jobbet. Har inte bestämt om det blir dom lättare och smidigare K2 backlash med Dynafit eller om jag ska gå på fetingarna BD Justice med Dynafit som Micke monterade härom dagen. Lutar åt backlashen som är en lite mer allround-skida som jag tror det kommer bli roligare att gå med.

Bilder och lite rapport om turen kommer i morgon.

Ses!

Som ni säkert förstått så har det snöat något sjukt mycket här uppe i Åre senaste dagarna. Utrycket kräksnöa har verkligen gett sig till känna. Rycktet sa att det har kommit några grymma mängder med snö även upp på höjd på skutan, så jag, Stefan och Jonas bestämde oss för att kolla upp saken. Vi började med att fuska oss upp på berget med liften för att inte behöva gå sådär onödigt mycket.

Åre visade sig än en gång från sin bästa sida, snöstorm, snökanoner och absolut noll sikt! Kommer tänka mig tillbaka hela vintern till turen upp på skutan jag och Stefan var på för ett par veckor sen med blå himmel, vindstilla och ett par minus. Det kändes helt plötsligt ganska så avlägset.

Nu stod man istället i full snöstorm, frös som en hund, snor i hela ansiktet, såg ingenting och försökte intala sig att "Ja Oscar det ÄR kul att gå på topptur".

Vi knatade på uppför och vek av från pisten (störtloppet) som vi gick upp i för att skråa bort mot röda rappet. Precis ovanför oss hade vi en rätt så rejäl platå med ett par snökanoner ovanför, det gjorde att snön drevade in ganska så ordentligt över branten. Efter bara ett 70-tal meter in så åkte Stefan med i  en "Snökanons-lavin". Han åkte med ett 15-tal meter och det hela var väldigt odramatiskt och lite underhållande. Nu stod Stefan där nere med sina lite för smala stighudar och svor åt att han var tvungen att ta sig upp IGEN!

Efter ca 1,5 timme så var vi uppe vid kabinbanans bergstation där det var dags att plocka av stighudarna. Någonstans där inser jag att jag inte hade med mig mina gogglar, f**k! Det kommer innebära en långsam och plågsam tusen-nålar-massage för mina ögon, ja ja bara gilla läget. 

Utför så var sikten katastrofalt dålig och man såg ingenting, föret däremot var riktigt bra. Skulle säga att det var ca 25 cm puder i stora delar utav åket.Vi kom ner till bilen ca 11.15 och han med god marginal ner till jobbet på Äventyrsbutiken.

I morgon är jag ledig hela dagen så då lutar det åt att det blir lite skidåkning, om det blåser kanske även lite kite med Roddar.

Har nu klarat av mina två första dagar på Äventyrsbutiken här i Åre. Planen är att jag kommer jobba där ca 30 tim i veckan fram till februari då jag börjar uppe i Abisko. Om jag får säga det själv så är det Åres enda riktiga friluftsbutik med det överlägset bästa priserna.

Vi har fått in en  ny randonné bindning från G3 som heter Onyx. Det är en turbindning med dynafit-infästning, den stora skillnaden är att man inte behöver ta av sig skidan när man ska växla från gåläge till åkläge. Sen så kan man dessutom reglera hälhöjare och alla andra inställningar enbart med hjälp utav staven.

På en dynafitbindning så vrider man ju bakbindningen för att reglera dom olika hälhöjarna och gå över till åk-läge. På Onyx så kan man med hjälp utav staven skjuta fram eller bak bindningen istället vilket reglera turande eller åkande på den.

Jag körde bara en kortare tur på bindningen men under den tiden jag testade den så var den bra. Den känns lite plastigare än dynafiten men ger ett robustare intryck.

Kände att jag mest ville komma ut i friska luften lite, även om vädret inte var det bästa. Halv snöstorm och sjukt dåligt sikt!

Jag har nu också börjat köra med hjälm när jag är ute och turar. Förra året så drog jag på en rätt rejäl krasch och slog i huvudet ganska duktigt. Resultatet var en lättare hjärnskakning och illamående. Så nu hela 24 år gammal så kanske jag har blivit lite klokare också... 

Åker just nu i en klätterhjälm eftersom den har betydligt bättre ventilation och

 är mycket lättare än skidhjälmar. Modellen heter Petzl Meteor och är relativt känd i multisportsammanhang just för sin mångsidighet.

over and out.